Trött..

Jag orkar snart inte mer. Min energi är så låg. Jag bara sover och sover. Orkar inte ens skriva på engelska just nu. =/
Och som att det inte ska vara nog så känns det som att allt bara går emot mig. Jag har inga vänner.. om man inte räknar min familj då. Jag har bekanta. Föredetta vänner. Folk som jag inte kan säga att jag direkt känner längre. Det gör mig ledsen.. Ensam.
Samtidigt kan jag inte klandra dem. Jag menar.. Det är ju jag. Trots allt. Jag som förut alltid var så glad, så levnadssugen så engagerad. Numer är det bara ett skal.
Jag vet också att jag är dålig på att behålla vänner.. Jag är duktig på att dra mig undan. Inte orka prata. Inte våga träffas. Klart de inte orkar hålla sig kvar. Skulle jag själv det?
Nej.. jag är trött.

Den 14/9 har jag tid för utredning. Jag är rädd.. livrädd faktiskt. Även om jag är 95% säker på att det är Asperger jag har, så betyder det ju inte att de håller med mig. De kanske tycker att jag bara försöker fly undan, vara lat igen.
Jag hoppas att min syster följer med. Som en trygghet. Plus att hon redan gått igenom den biten med sin dotter. Hon vet hur det går till. Hon kan också förklara för läkarna hur jag var som barn. Och hon kan förklara för mig, då eller efteråt, det som jag uppenbarligen kommer missförstå. Som jag alltid gör.

Nej.. nu ska jag sluta skriva för mig själv. Har svårt att tro att någon läser, eller orkar bry sig. :)