Landat lite

Det känns som att jag äntligen kanske kan skriva lite mer här, om just Asperger. Innan jag visste, så kändes det svårt att skriva om det.. för tänk om jag inte hade det? Hur fånigt skulle det inte bli då?
Det har gått en vecka sen jag fick min diagnos. Första dagarna var jag sprudlande lycklig och lugn, harmonisk, för första gången på länge. Nu har jag nog landat lite.
Jag har pratat med mina föräldrar om det hela, vi pratade hela bilresan till mormor (en resa på 1.5 timmar), vilket var otroligt skönt.  De fick ur sig lite, att de också kände sig lättade över diagnosen trots allt. Nu vet de att det inte var deras fel heller, att saker blev som det blev. De hade inte kunnat gjort mer/bättre än vad de har.
För trots allt så har jag haft det bra under min uppväxt. Som minst i syskonskaran, ja näst intill ensambarn då mina syskon är så mycket äldre än mig, så har jag fått den uppmärksamheten jag behövt. Många har nog trott att jag var bortskämd och att mina föräldrar daltade med mig. Men ärligt talat så tror jag att det behövdes. Även min syster ansåg att hade jag varit mellanbarn eller iaf närmare i syskonskaran, så hade det nog märkts mer i skolan och även hemma, än vad det gjorde. Det var väl också därför det krashade så när jag väl flyttade hemifrån.. ifrån tryggheten.

Idag har jag ett tryggt liv i den bemärkelsen. En sambo som kan ta hand om mig, och familj som finns och stöttar och förstår mina behov.
Jag är trots allt tacksam att mina syskon vet vad funktionshindret är, och att mina föräldrar vill lära sig och vill förstå, så de kan ge mig rätt råd och stöttning. Det känns otroligt skönt. De vill gå med mig på föreläsningar i höst om AS, så de får höra mer ingående vad det innebär, även om de vet vad det är, då jag inte är först. Men jag är det första barnet för dem. Nu måste de mer ingående ge hjälp, tidigare har de ju kunnat lämna det ansvaret på mina syskon (deras barn som har diagnos), de har förstått vad det innebär, men inte till 100%.

Ska inte skriva så långt idag. Återkommer imorgon. :)
Over and out!

Diagnos

Long time no see.
Det har varit jobbigt, intensivt. Men nu är det klart. I måndags fick jag min "dom".
Jag har aspergers syndrom.

Vad är Aspergers syndrom?

För de som inte vet vad det är. Här finns bland annat bra fakta, och här finns kriterierna.
Mycket att läsa. :) Problemet är.. det går inte att förklara kortfattat. Jag har försökt. Det slutar iaf med ett bokformat.
Jag kan försöka väldigt kort dock.

Kort så betyder det att man har problem med bland annat det sociala livet. Man har svårt att tyda människors ansiktsuttryck, vilket leder till missförstånd. För mycket folk kan vara tröttsamt, psykiskt jobbigt. Man är inte mindre intelligent. Snarare har de med AS en något högre begåvning än medel. Dock kan det vara svårt att mäta, då kunskapen kan vara väldigt snäv. Man kanske inte är så duktig i matte/fysik, men kan allt om historia.
Dessvärre har många AS'are genom åren känts sig dumma, då de kan vara långsammare än andra i sitt tänkande, plus att de har svårt att behålla/skaffa vänner.
Många vuxna med diagnosen har depressioner, ångest, social fobi bland annat, som uppstått pga diagnosen, men att man inte vetat det då. Att hela tiden känna sig misslyckad, annorlunda, konstig, osocial, ensam, osv osv. Svårt att behålla jobb, vänner.
Det som man oftast vet om AS är att man har ett väldigt snävt intresse, som dominerar ens vardag. Specialintresset kan komma att ändras genom åren, några har fler, andra bara ett.
För mig är det katter, och har så varit i flera år.

Har du några frågor, så fråga! Jag svarar mer än gärna. :)